Strindberg och mjölkflickan

Strindbergs möte med mjölkflickan. Kanske en inspiration till mjölkflickan i Spöksonaten.


Det var en 12-årig mjölkflicka från Mjölkbolaget, föregångare till Mjölkcentralen, som kom att stå modell för Mjölkflickan i August Strindbergs drömspel Spöksonaten. Men i nästan 50 år hade hon ingen aning om sin roll i Strindbergs diktning. I Dagens Nyheter den 11 april 1954 skriver Therese Carlsson i Solna, född 1894, en insändare under signaturen ”Fru Therese”. Där berättar hon om sitt arbete som mjölkflicka, eller mjölksurra som det också kallades, och om hur hon levererade mjölk till August Strindberg. Hon skriver:
”År 1906 anställdes jag i Mjölkbolaget, numera MC. Då var jag en liten jänta på 12 år som måste tjäna sitt bröd. Man kallades mjölksurra och hade fyra kronor i veckan, söndagen inberäknad. Genast från början fick jag August Strindberg som kund. Han bodde då vid Narvavägen intill Karlaplan, jag minns ej nu numret.

Jag fick av vår kusk lite information om vilken man Strindberg var. Det var med lite darr i benen som jag en tidig morgon infann mig och ringde på hans dörr. Inget svar. Så stod jag där och väntade, och så med ens slås dörren upp, och där stod han i morgonrock och något som liknar en filt om huvudet. ”Vad vill du?” frågade han.

Jag förklarade att jag var där med mjölk och grädde som han hade beställt, och då fick jag komma in. Så gjorde vi upp affären, det var polletter på den tiden, som gällde för tio dagar. ”Dom får du ha reda på”, sade han, ”och nu skall du säga till mig då det behövs nya.” Det gjorde jag antagligen bra, för jag fick ofta stora drickspengar av Strindberg, två kronor och fem kronor blev det ibland. Man förstår att min glädje var stor, det var ju flera gånger hela min veckolön, så ett gott hjärta för små och fattiga hade han säkert. Det var en ganska lång tid som jag gick med mjölk och grädde till Strindberg. Jag minns särskilt en vacker januarimorgon. Strindberg kom på Karlavägen i päls och hög hatt, men jag såg honom inte genast, för jag stod vid vår mjölkvagn. Då kände jag plötsligt hur någon tog ett stadigt tag i mina flätor och sa: ”De här flätorna känner jag igen.” Jag hörde genast att det var Strindbergs röst. Så vred han mitt ansikte mot sitt och skrattade gott.


Vi stod utanför ett stort konditori. ”Se, så mycket goda bakelser,” sa han och pekade på konditorifönstret. Fortfarande höll han i mina flätor. Han skämtade om hur goda bakelserna var, men plötsligt märkte han väl något på mig. ”Har du fått någon bakelse nån gång”, sa han vänligt. Nej, det hade jag inte fått, svarade jag, olycklig och rodnande. ”Då ska du få en slant till bakelser av mig”, sa han, ”men du ska köpa för hela slanten.”
Så fick jag en blank tvåkrona av honom. Det var ju himmelriket för mig med en så stor slant. Jag köpte för 50 öre skadade bakelser, men 1:50 som blev kvar fick Mor.”
Strindberg tycks ha fäst sig vid denna mjölkflicka, framhåller Dagens Nyheter i anslutning till insändaren. Den rastlösa kammarspelsvåren 1907 plockar han nämligen in henne i Spöksonaten. Det visade sig att Therese Carlsson inte hade vetat om sin roll i Strindbergs diktning, men i artikeln bekräftar hon att hon använde en ståltrådskorg och att det fanns en pump eller en brunn där hon varma sommarmorgnar brukade släcka törsten, precis så som det beskrivs i Spöksonaten.


Skriven av Kerstin Norberg, journalist