SPÖKSONATEN: december 2007

Denna bok är ett angrepp på överkulturen eller  degenerationen.   Utvecklingsteoriens anhängare hava i  utvecklingen genom naturligt urval och ärvda  ändamålsenligheter endast sett ett framåtskridande mot ett bättre.  Men utveckling är icke alltid framåtskridande mot  ett bättre. Ty en sjukdom utvecklar sig mot kris  och död, ett sjukligt anlag utvecklar sig till sjukdom.  Sålunda kan även urartning bli ärftlig och  oändamålsenligheter även utvecklas och ärvas.   Naturen gör stundom själv återgångar för att  rätta misstag. Haeckel anser musslan vara en  återgången snigel,som förlorat huvudet.Nu är musslan  bättre skyddad genom sina två skal i kampen för  tillvaron än snäckan med ett. Men snäckan anses  ändå vara en utvecklad form som står högre!Vad  menas med högre och med mera utvecklad?   Det skulle menas att vara bättre utrustad för  existensen. Sedan vi nu strukit ut en personlig  styrande vilja ur skapelsen,kunna vi också saklöst  stryka hela utvecklingen såsom liktydig med  framåtskridande.Tillvarons ändamål är tillvaron och  fortvaron.I så fall står ostran mycket högt, ty den har
skydd för individen mot klimat och konkurrenter i  högre grad än människan och den behöver såsom  hermafrodit icke utsätta sitt liv i kampen om honan.   Jag kan icke heller finna stenkolsflorans härliga  kryptogamer stå lägre än våra späda dikotyledoner.  Varför äro dikotyledoner högre än monokotyledoner  och kryptogamer?   Kryptogamerna skydda bättre sina fortplantningsorganer än dikotyledonerna, som exponera dem.   Är icke hermafroditens självalstring mera  ändamålsenlig än diklinens? Är icke dioecistens  fortplantning ändamålsvidrig rent av? Att överlämna åt  slumpen (insekten eller vinden) att ombesörja släktets  fortvaro ?   Var icke mastodonten bättre utrustad än  elefanten? Och är icke vår björn en urartning av  grott-björnen? Stod icke Plesiosaurus ofantligt högt i  ändamålsenlighet ?   Det förefaller ju som om den organiska naturen  urartat. Kanske oändamålsenligheterna nedärvts mera  än Darwin tror.   Och människan, som dör av köld om hon icke  har kredit hos skräddaren, har bestämt urartat  sedan hon röck håren ur pälsen, och det var bestämt  mera ändamålsenligt att springa i ingens skog, på  allas fält och ha tillgång till existensmedel, låt vara  med strid, än som nu använda sin list på att få  slava åt en annan eller söka borgen på ett kreditiv.   Men hon har vetenskap, konst och uppfinningar.   Ja, men hon saknar det första: existensmedlen.   De största uppfinningar gå endast ut på att  utfinna surrogat för förlorade färdigheter.   Nationalekonomien skall utleta medel att omsätta de obefintliga produkterna och flytta dem i  rätt tid till rätt plats.   Filosofien skall utröna tillvaron av en Gud, som  ej finns.   Astronomien skall leta stjärnor, som icke  angå oss.   Det var bättre att ha sin goda syn i behåll än  uppfinna lins-slipning.   När människan tog omvägar och sökte det  oändamålsenliga, då gick hon ifrån naturen. Jag menar  således med en återgång till naturen en återgång  till det ändamålsenliga.   Samhället är en organisk produkt, säger man,  och allt som är, är natur.   Kolerabacillen är också en organisk produkt,  men därför icke ändamålsenlig för oss. Samhället  är en för oss oändamålsenlig produkt.   Allt som är är natur. Ja, men det finns sund natur  och osund. Det finns rubbningar i naturen, som  vi ha fixerat.   Den odlade vinrankan är en organisk produkt,  som genom överflödig näring ger oss vin, sålunda  blivit ändamålsenlig för oss men oändamålsenlig för  sin art, ty den har urartat genom kultur (våld på  dess natur) och därför har den i gamla vinländer  överfallits av phylloxeran.   Vi hava genom kultur (uppfostran = inlärandet  av sociala fördomar) blivit ändamålsenliga för  samhället, men kunna knappast vara ändamålsenliga för  oss. Vi ha förlorat hälsa, en hel mängd fina  själsförmögenheter, och hela det nuvarande destruktiva  arbetet, som yttrar sig i kampen mot samhället, är endast en naturlig återgång till det tillstånd, då vi  voro mera och bättre rustade för tillvaron.   Denna återgång är icke en »tillbakagång», och  vi behöva icke bli olyckligare därför, lika litet som  musslan är olyckligare än snigeln.   Vad är samhället? En exploatering. I  överklass, de exploaterande, och underklass, de  exploaterade, ligger samhällets hemlighet.   Däri ligger även källan till urartningen. De  tärande försvagas av för litet arbete och de närande  av för mycket.   Underklassen har hittills sprängt sig i sin  fåfänga ävlan att stiga till överklass. Nu vill den i  stället avskaffa en tärande överklass och nu är den  på rätta vägen.   Men de som tro på överkulturens fortvaro med  en frigjord underklass hava räknat illa. Det är  endast med slavar en sådan dårskap som en pyramid  kunnat göras. En sådan onyttighet som Peterskyrkan  skall aldrig göras om, och ingen Rafael skall få  tid att utbildas, när alla måste direkt anskaffa  existensmedel och icke vara uppassade. Ty det är  icke bara industriarbetarne som skola emanciperas,  det är även tjänarne, torparne och statkarlarne.   Skall det bli tråkigt att leva i världen då?  Ingalunda. De som tycka så nu, de få aldrig se den  världen. Och den enda rena glädjen i livet, som består  i en stark kropp och vissheten om existensmedlens  tillräcklighet, skall ersätta alla griller om det där  »högre».   Det är denna återgång som nu håller på att  arbeta i mänskosläktet, och den går sin väg med  stormsteg.
Det nya samhället, som icke mera räknar med  illusioner eller ideal, bygger sig på den enda realitet  på vilken byggas kan: egoismen. Egoismen är ett  fult namn på mänskans härligaste gåva: självupphållelsedriften. Hittills ha mänskorna icke förstått  sitt eget intresse och delvis varit narrade av  överklassens fundamental-sats: arbeta för din nästa.  Genom sammanslutning av allas enskilda intressen i  association kommer det enskilda intresset att  tillgodoses mer än förut, och därmed allas.   Detta är socialismen. När man säger sig vilja  bekämpa socialismen, så utsäger man en lika stor  dumhet som om man skulle vilja säga sig bekämpa  politiken. Det är nonsens helt enkelt.   Det är alltså icke kulturen jag angriper utan  överkulturen. Vi hava blivit för fina, därför är  råheten ett symptom av den sunda återgången. Det  är fint att ljuga och rått att säga sin mening. Låtom  oss uppfostra oss till mera råhet.   Den vita handen duger icke mer att frambringa  existensmedel, men den är mycket fin, en  degenererad ram. Det är därför oftare den än den hårda  näven, som håller växelförfalskarens penna.   Denna bok handlar om arbetet på samhällets  förbättrande och om redan utförda reformförsök med  lycklig utgång. De spela alla i utlandet, naturligtvis,  ty i Sverige går utvecklingen snigelns gång till ostran.  Och ändå tycker den vise att det går för fort.