UTOPIER I verkligheten AUGUST STRINDBERG förordet mycket läsvärt .Det är krut i gubben håll ut till slutet.......OH YES.......

Denna bok är ett angrepp på överkulturen eller 
degenerationen. 

Utvecklingsteoriens anhängare hava i 
utvecklingen genom naturligt urval och ärvda 
ändamålsenligheter endast sett ett framåtskridande mot ett bättre. 
Men utveckling är icke alltid framåtskridande mot 
ett bättre. Ty en sjukdom utvecklar sig mot kris 
och död, ett sjukligt anlag utvecklar sig till sjukdom. 
Sålunda kan även urartning bli ärftlig och 
oändamålsenligheter även utvecklas och ärvas. 

Naturen gör stundom själv återgångar för att 
rätta misstag. Haeckel anser musslan vara en 
återgången snigel,som förlorat huvudet.Nu är musslan 
bättre skyddad genom sina två skal i kampen för 
tillvaron än snäckan med ett. Men snäckan anses 
ändå vara en utvecklad form som står högre!Vad 
menas med högre och med mera utvecklad? 

Det skulle menas att vara bättre utrustad för 
existensen. Sedan vi nu strukit ut en personlig 
styrande vilja ur skapelsen,kunna vi också saklöst 
stryka hela utvecklingen såsom liktydig med 
framåtskridande.Tillvarons ändamål är tillvaron och 
fortvaron.I så fall står ostran mycket högt, ty den har
skydd för individen mot klimat och konkurrenter i 
högre grad än människan och den behöver såsom 
hermafrodit icke utsätta sitt liv i kampen om honan. 

Jag kan icke heller finna stenkolsflorans härliga 
kryptogamer stå lägre än våra späda dikotyledoner. 
Varför äro dikotyledoner högre än monokotyledoner 
och kryptogamer? 

Kryptogamerna skydda bättre sina fortplantningsorganer än dikotyledonerna, som exponera dem. 

Är icke hermafroditens självalstring mera 
ändamålsenlig än diklinens? Är icke dioecistens 
fortplantning ändamålsvidrig rent av? Att överlämna åt 
slumpen (insekten eller vinden) att ombesörja släktets 
fortvaro ? 

Var icke mastodonten bättre utrustad än 
elefanten? Och är icke vår björn en urartning av 
grott-björnen? Stod icke Plesiosaurus ofantligt högt i 
ändamålsenlighet ? 

Det förefaller ju som om den organiska naturen 
urartat. Kanske oändamålsenligheterna nedärvts mera 
än Darwin tror. 

Och människan, som dör av köld om hon icke 
har kredit hos skräddaren, har bestämt urartat 
sedan hon röck håren ur pälsen, och det var bestämt 
mera ändamålsenligt att springa i ingens skog, på 
allas fält och ha tillgång till existensmedel, låt vara 
med strid, än som nu använda sin list på att få 
slava åt en annan eller söka borgen på ett kreditiv. 

Men hon har vetenskap, konst och uppfinningar. 

Ja, men hon saknar det första: existensmedlen. 

De största uppfinningar gå endast ut på att 
utfinna surrogat för förlorade färdigheter. 

Nationalekonomien skall utleta medel att omsätta de obefintliga produkterna och flytta dem i 
rätt tid till rätt plats. 

Filosofien skall utröna tillvaron av en Gud, som 
ej finns. 

Astronomien skall leta stjärnor, som icke 
angå oss. 

Det var bättre att ha sin goda syn i behåll än 
uppfinna lins-slipning. 

När människan tog omvägar och sökte det 
oändamålsenliga, då gick hon ifrån naturen. Jag menar 
således med en återgång till naturen en återgång 
till det ändamålsenliga. 

Samhället är en organisk produkt, säger man, 
och allt som är, är natur. 

Kolerabacillen är också en organisk produkt, 
men därför icke ändamålsenlig för oss. Samhället 
är en för oss oändamålsenlig produkt. 

Allt som är är natur. Ja, men det finns sund natur 
och osund. Det finns rubbningar i naturen, som 
vi ha fixerat. 

Den odlade vinrankan är en organisk produkt, 
som genom överflödig näring ger oss vin, sålunda 
blivit ändamålsenlig för oss men oändamålsenlig för 
sin art, ty den har urartat genom kultur (våld på 
dess natur) och därför har den i gamla vinländer 
överfallits av phylloxeran. 

Vi hava genom kultur (uppfostran = inlärandet 
av sociala fördomar) blivit ändamålsenliga för 
samhället, men kunna knappast vara ändamålsenliga för 
oss. Vi ha förlorat hälsa, en hel mängd fina 
själsförmögenheter, och hela det nuvarande destruktiva 
arbetet, som yttrar sig i kampen mot samhället, är endast en naturlig återgång till det tillstånd, då vi 
voro mera och bättre rustade för tillvaron. 

Denna återgång är icke en »tillbakagång», och 
vi behöva icke bli olyckligare därför, lika litet som 
musslan är olyckligare än snigeln. 

Vad är samhället? En exploatering. I 
överklass, de exploaterande, och underklass, de 
exploaterade, ligger samhällets hemlighet. 

Däri ligger även källan till urartningen. De 
tärande försvagas av för litet arbete och de närande 
av för mycket. 

Underklassen har hittills sprängt sig i sin 
fåfänga ävlan att stiga till överklass. Nu vill den i 
stället avskaffa en tärande överklass och nu är den 
på rätta vägen. 

Men de som tro på överkulturens fortvaro med 
en frigjord underklass hava räknat illa. Det är 
endast med slavar en sådan dårskap som en pyramid 
kunnat göras. En sådan onyttighet som Peterskyrkan 
skall aldrig göras om, och ingen Rafael skall få 
tid att utbildas, när alla måste direkt anskaffa 
existensmedel och icke vara uppassade. Ty det är 
icke bara industriarbetarne som skola emanciperas, 
det är även tjänarne, torparne och statkarlarne. 

Skall det bli tråkigt att leva i världen då? 
Ingalunda. De som tycka så nu, de få aldrig se den 
världen. Och den enda rena glädjen i livet, som består 
i en stark kropp och vissheten om existensmedlens 
tillräcklighet, skall ersätta alla griller om det där 
»högre». 

Det är denna återgång som nu håller på att 
arbeta i mänskosläktet, och den går sin väg med 
stormsteg.
Det nya samhället, som icke mera räknar med 
illusioner eller ideal, bygger sig på den enda realitet 
på vilken byggas kan: egoismen. Egoismen är ett 
fult namn på mänskans härligaste gåva: självupphållelsedriften. Hittills ha mänskorna icke förstått 
sitt eget intresse och delvis varit narrade av 
överklassens fundamental-sats: arbeta för din nästa. 
Genom sammanslutning av allas enskilda intressen i 
association kommer det enskilda intresset att 
tillgodoses mer än förut, och därmed allas. 

Detta är socialismen. När man säger sig vilja 
bekämpa socialismen, så utsäger man en lika stor 
dumhet som om man skulle vilja säga sig bekämpa 
politiken. Det är nonsens helt enkelt. 

Det är alltså icke kulturen jag angriper utan 
överkulturen. Vi hava blivit för fina, därför är 
råheten ett symptom av den sunda återgången. Det 
är fint att ljuga och rått att säga sin mening. Låtom 
oss uppfostra oss till mera råhet. 

Den vita handen duger icke mer att frambringa 
existensmedel, men den är mycket fin, en 
degenererad ram. Det är därför oftare den än den hårda 
näven, som håller växelförfalskarens penna. 

Denna bok handlar om arbetet på samhällets 
förbättrande och om redan utförda reformförsök med 
lycklig utgång. De spela alla i utlandet, naturligtvis, 
ty i Sverige går utvecklingen snigelns gång till ostran. 
Och ändå tycker den vise att det går för fort.