INTERVJU med AUGUST STRINDBERG 1909

August Strindberg om sig själv.



Vilket är ert starkaste barndomsminne?



Allt vad jag upplevde som barn gjorde starkt 
intryck på mig, ty jag var överkänslig både för egna 
och andras lidanden. Man vågade till exempel icke 
tukta de små syskonen så att jag hörde eller såg det, 
ty då hade jag kastat mig emellan och strypt bödlarna. 
Oförrätter och orättvisor kränkte mig, så att jag ville 
beröva mig livet vid 7 eller 8 år (minns inte så noga). 
Jag grät för allting, och fick ett fult namn därför; 
grät ibland »annars bara» eller över smärtan att vara 
till, kanske anande mitt förfärliga öde. Jag var född 
sanningskär och rättvis; men man kallade mig 
avundsjuk oni jag ogillade att en mindre förtjänt blev mig 
föredragen; och man kallade mig hämndgirig, om 
jag icke strax glömde varje oförrätt, under det de andra 
aldrig förläto mig. För att få ett rättesnöre för mitt 
eget handlingssätt, hade jag ett skarpt öga på de andra. 
Vad andra tilläto sig, ansåg jag vara tillåtet för mig, 
men så var det icke: det var alltid strängare för mig. 
Men jag var visst inte felfri; jag ljög några gånger 
av fruktan, av feghet, blygsel, men fick sådana 
samvetskval att jag icke gärna gjorde om det. Min första 
stora lögn tvangs jag till, medelst tortyr, då jag måste ljuga på mig en annans fel. Men en gång sade jag 
något osant, bara av en satanisk nyck eller ingivelse, 
som jag inte kan förklara. Jag stal ju också frukt 
(äppelträdet går igen), men, eget nog, var angivaren 
min medbrottsling; och oförklarligt nog, jag angav 
honom inte för att skjuta skulden ifrån mig. Varför, 
vet jag* inte, ty så rysligt ädelmodig var jag icke; jag 
tyckte kanske jag skämdes på angivarens vägnar, ty 
jag fann hans handling så utomordentligt lumpen, då 
han varit med om stölden. När min mor började 
banna mig och tala om rådstugången och polisen, så 
förstenades jag av fasa; men även häpnad över, att det 
kunde vara så strängt för några plommons skull. 
Sakens biomständigheter voro i korthet så här. Vi 
bodde på en malmgård, vars vidsträckta ägor lågo i 
tobaksplantager och betesmark. Ganska långt från 
byggnaden ägde grannen en plommonhage, som stötte 
till vårt staket, och över vilket grenar från de sköna 
träden hängde ut. Grannen var en gammal gubbe utan 
barn, som aldrig besökte sin plommonhage, och lät 
de gula frukterna ligga där de föllo, kanske av fruktan 
för koleran som gått 1854, då plommonen kommit i 
vanrykte och varit förbjudna på Munkbron. Nåväl, 
träden räckte ut grenarna över staketet, plommonen 
föllo in till oss; vi började plocka på marken och 
overgingo snart till trädet, öppet och utan smyg, 
då ingen brydde sig om saken. Min mors fasa förstår 
jag nu, ty om vi råkat ut för en småaktig ägare, så 
hade vi riskerat polisen. Emellertid (det kan jag nu 
vid 60 år tala örn), när jag som tjugoårig student åter 
flyttat in i den malmgården, fann jag just det 
plommonträdet förtorkat, de andra icke. Detta gjorde ettlivligt, men hemskt intryck på mig, ty jag kom att 
tänka på det av Kristus förbannade fikonträdet. 

De starkaste intryck från barndomen äro 
naturligtvis min mors död, och styvmors uppträdande, innan 
sorgeåiets slut. Det var obeskrivligt! Min mor hade 
icke tyckt om mig, hon hade andra favoriter bland 
barnen, men jag sörjde henne, kände som om med 
hennes bortgång jag upphört vara släkt med far och 
syskon, ja, främmande för hela människosläktet. Min 
far förnam jag alltid som en fientlig makt, och han 
tålde mig inte heller! Det var inte roligt vara ung! - 
Nog sagt!



Hur kom det sig att ni valde den dramatiska 
formen för er debut?



Det är svårt att säga! Men jag hade förgäves 
försökt att som yngling skriva vers; gick till teatern 
för »att bli skådespelare; misslyckades vid provet, tog 
opium för att beröva mig livet, men hittades på min 
soffa levande (opium bet inte på mig), och fördes ut 
på rummel. Dagen efter fick jag en egendomlig feber; 
och på ett par dygn hade jag skrivit en tvåaktspjäs. 
Inom ett par månader hade jag skrivit en treaktare, 
en femaktare på vers (Hermione) och börjat ett stort 
drama om Kristus, som dock brändes ofullbordat. 

Jag fann det lättast att skriva dramer; mänskor 
och händelser togo form, vävde sig ihop, och det 
arbetet gav mig så stor njutning att jag fann tillvaron 
som en ren salighet medan skrivningen pågick, och 
gör så än. Då endast lever jag!

Av vilka författare (klassiska och modärna), 
personer, som ni råkat etc., hade ni då rönt det starkaste 
inflytandet?



Av de klassiska författarna i skolan tyckte jag 
endast om Ovidius. Han var poeten, och jag njöt av 
välljudet till och med i det främmande språket: Regia 
solis erat sublimibus älta columnis! glömmer jag aldrig. 
Horatius’ små kupletter togo sig bra ut på tryck, 
men det var bara prosa. Homerus var tråkig, och 
Virgilius litet drägligare. 

I barndomen beundrade jag Andersens sagor, och 
jag har på ålderdomen kallat dem astrala, ty de äro 
ingivna från en annan jord än denna; underbara med 
ett ord! 

Sedan kom vid studenttiden Victor Hugo, med 
Havets arbetare, som jag nyss läst om och avgudat 
som det sublimaste, vilket endast kan jämföras med 
Skrattmänniskan och Samhällets olycksbarn! Hugo 
är min lärare! Och Dickens! 

; Bland personer i den trånga krets jag uppföddes, 
lärde jag* mest av ett trettioårigt bildat fruntimmer, 
som jag var bunden vid i en svärmisk vänskap. Hon 
var icke felfri, men hon lärde mig endast vad som var 
rätt och gott; hon ville jag »skulle bli bättre än hon», 
och hon drog mig åt pietismen, som hon gillade, men 
icke kunde följa själv.



Hur kom det sig att ni fäste er särskilt vid 
Skärgårdsnaturen?



Det var som en uppenbarelse, då jag vid sjutton år 
(kanske) fick se vår skärgård första gången. Som skarpskytt (vice korpral) kom jag på fältmanöver till 
Tyresö. En tidig vårmorgon lågo vi på skyttelinje 
(tiraljerade) i en skog på ett högt berg; plötsligen 
vid en brant, mellan träden, fick jag se havet - 
och skären. Men jag förstod inte vad jag såg; det 
blåa havet såg ut som himmeln och skären liknade 
ju stackmoln, simmande i detta blå! Jag föll i en 
extas och i gråt (ännu alltjämt). Det var icke jorden, 
det var något annat! Vad var det? Ett ancestralt 
minne? Vet inte! Men sen gick alltid min längtan 
dit; och går ännu, trots allt! Ännu för tre år sedan 
fick jag samma underbara intryck av de första stora 
fjärdarna; något överjordiskt; och att de gingo uppåt, 
icke lågo efter vattenpasset! Ensamheten, den stora 
tystnaden, det rena (vattnet), där en herrgård, en 
stuga, en odling endast uppträder störande och fult! 
(Se i mina böcker!)



Vilka av de betydande män och kvinnor ni träffat 
minnes ni med största sympati?



Av landsmän känner jag så få storheter, emedan 
mitt kanna (öde) håller mig nere bland småfolk. I 
sällskapet Idun råkade jag ju ’Storgubbar, men de tyckte 
inte o m mig; de kände väl att jag var zigenare 
(boheme) och att jag lurade på dem såsom 
samhälls-kompromissarier. Professor Scholander, som sett 
Gillets Hemlighet, lär ha fått in mig i Idun och jag 
vördar hans minne. Professor Adolf Erik 
Nordenskiöld, sorn var en enkel och oförfalskad natur, var 
mig mycket sympatisk, och han tog mig under armarna en gång; Hans Hildebrand tyckte jag 
särdeles om för hans godsinna.de väsende; Frithiof 
Kjellberg bildhuggaren (och hans gamla mamma) var 
mig en trogen följeslagare ifrån 1868 intill hans slut; 
Pelle Janzon tyckte jag inte illa om; ty han sjöng 
för mig och var oförbrännelig. Bland yngre 
generationen har Hjalmar Branting längst hållit ut med mig, 
och sedan livet prövat honom har han varit mig mera 
tilldragande än förr. 

Men två betydande män måste jag nämna för 
sig, emedan de ingripit i mitt öde alldeles särskilt: 
Det är icke så stora namn på Fåfängans marknad, 
men starka personligheter voro de. Det var 
bibliotekarien Richard Bergström och det blev k. bibliotekarien 
Gustav Edvard Klemming. På ett mig oförklarligt sätt 
blev jag »påstött» att söka mig in i Kungliga 
Biblioteket, och av d:r Bergström. Med dispens kom jag 
in, då min fil. kandidatexamen icke var fullbordad; 
och jag blev där i sex år. Bergström, som varit min 
lärare i Klara skola (vilket han aldrig ville höra), blev 
under dessa sex år ånyo min lärare. Han var vresig, 
sträng, omutlig i sina begrepp om moral och heder. 
Han hatade franska litteraturen, som jag älskade och 
ville narra honom att läsa. Han ville inte! Han var 
kristen, läste Nohrborg, älskade Goethe och Schiller, 
Tieck, Novalis och sina romare och greker 
(översatte Sofokles). Han hatade C. J. L. Almqvist och 
tyckte inte riktigt om Geijer; skrivande damer 
förföljde han systematiskt, då han satt vid utlåningen i 
gamla Biblioteket. Jag stack inte under stolen med 
mina nya ideal Schopenhauer, Hartmann o. d., och 
han behandlade mig som en pojke, ännu då jag var 
gift och var familjefar. Men de kolloquier som i hans rum fördes voro lärorika; han anmälde 
nämligen alla nya böcker i Posttidningen, och hans 
konservatism blev en god broms på mina nyfranska idéer. 
Hans ofantliga lärdom framgår av kommentarierna till 
»Svenska Folkvisor» som han utgivit i ny upplaga. 
Klemming och hans inflytande på min bana, har jag 
(i förtäckta ordalag dock) behandlat flerstädes, med 
vördnad och tacksamhet! 

Av utlänningar minnes jag hälst Björnson och 
Jonas Lie. Livet, politiken och damerna skilde 
Björnson och mig. Jonas Lie älskade man, emedan han var 
älskvärd; och jag frågade mig mången gång hur det 
var möjligt att en människa kunde vara så god. Livet 
hade dock skrubbat honom skarpt! 

Om jag nu icke nämner flera namn, och de 
invigda måste sakna dem, så är det icke därför att jag 
inte kunde nämna flera, ty människor i allmänhet 
ha varit mig sympatiska, även om jag gnatat på 
deras fel; och jag har mycket svårt att avbryta en 
vänskaplig förbindelse. Ja, mina vänliga känslor ha 
ofta länge överlevat brytningen, som gjordes 
nödvändig av själva livet. (Cest la vie! Quoi?)



Vilka av edra dramer anser ni blivit bäst 
framförda och av vem?



Min första bästa tid var ju hos Ludvig Josephson 
som grävde ut mig ur glömskans sandgrop; den andra 
bästa tiden var hos Ranft, där Gustav Vasa, Erik 
XIV, Folkungarne, Kronbruden och Drömspelet 
vackert framfördes. Men också hos Personne hade jag goda dagar med Brott och Brott, Damaskus, Påsk, 
Carl XII. Och Falck får jag inte tala om, eftersom 
jag är intresserad.



Hur författar ni?



Ja säg det, den som kan! - Det börjar med 
en jäsning eller ett slags behaglig feber, som övergår 
till extas eller rus. Ibland är det som ett frö, vilket 
gror; drar åt sig allt intresse, konsumerar allt 
upplevat, men väljer och ratar dock. Ibland tror jag 
mig vara något slags medium, ty det går så lätt, 
halvt omedvetet, bra lite beräknat! Men det varar 
högst 3 timmar (kl. 9-12 vanligtvis). Och när det 
är slut, »är det lika tråkigt igen!» tills nästa gång. 
Men det går inte på beställning och inte när jag 
behagar. När det behagar, så kommer det. Men 
bäst och mest efter stora generalkrascher! 

Hur förflyter er dag? 

Ända tills nyligen gick min dag så här. Jag steg 
upp klockan 7 (får inte ligga längre, ty då bultar 
det i väggarna och sängen bränner). Kokade mitt 
kaffe (ty det kan ingen annan än jag göra, alldeles 
som Balzac och Swedenborg). Gick så ut att 
spatsera. Om jag då intet starkt druckit kvällen förut, 
så var detta att leva och vandra en positiv vällust. 
Morgonen har något med sig som ger ungdom i sinnet,pånyttfödelse, vilket dunstar bort med daggen. 
Middagstid är dagen halvsliten; och eftermiddagen (vid 
o-tiden värst) är utlevad, orakad, smutsig. Om de 
visste, de som sova om morgnarna, vad de förlorat! 

Nåväl, efter en timme eller sex kvart är jag hemma, 
och då är jag laddad. Jag har varnat husfolket förut 
att inte tala till mig då, ty de kan få en olycka. (De 
bruka också efter en kort tids erfarenhet springa och 
gömma; sig.) Nu är jag våt av svett, och dekolleterar 
mig ända ner till svångremmen. Och så börjar det: 
På gul oskuren Lessebo Bikupa, med Sir Josuah 
Masons 1001, med Antoine Fils’ violette noire går det 
löst, under ett enda tobaksrökande, till kl. 12. 

Då är det slut, och så slocknar jag; går och lägger 
mig att sova, vaknar förnyad, öppnar brev, läser, 
skriver brev, sover, men är för trött att äta; och fastar 
därför till klockan 3, men fastar även på spekulation 
att få middan att smaka. Så äter jag middag: 
Smörgåskrafs med en sup, soppa, kött (eller fisk), en halv 
öl. Slut, intet kaffe! Om söndagarna dricker jag 
vin mest för stämningens skull, ty jag är inte förtjust 
i vin annat än i sällskap och i anledning av någon 
anledning. Därpå sover jag en ordentlig middag (vilket 
jag gjort sen jag var 12 år); stiger upp kl. 6-tiden, och 
skall nu lösa det rysliga problemet att fördriva tiden 
ensam till kl. 10. Som jag icke åt kväll, så måste 
jag ha något annat. Det var dryck! Och nu skall 
jag tala om den historien sannfärdigt. Jag har aldrig 
varit alkoholist eller drinkare, men jag har druckit; 
jag har tagit det som en gåva, utan vilken jag icke 
hade hållit ut att leva. Ordspråksboken säger så här 
(utan att jag därför vill uppmuntra superiet): »Ej 
konungar tillkommer det att dricka vin, ej furstar
att fråga efter starka drycker, att de icke under 
drickandet må förgäta lagen och förvända rätten för alla 
eländets barn. Nej, åt den olycklige give man starka 
drycker och vin åt dem, som hava en bedrövad själ! 
Må en sådan dricka och förgäta sitt armod och höra 
upp att tänka på sin vedermöda.» 

Om nationen vore försupen såsom på Per 
Wiesel-grens, Anders Retzius’ och Samuel Owens tid, och 
om jag behövde ge föredömet, så skulle jag göra offret. 
Jag har prövat absolutismen, men jag blev icke bättre 
människa med det; fick bara tråkigt och onödigt tungt, 
och arbetet gick icke lättare! Aftonen spelar jag ofta 
på pianot, men undanber mig all titel av pianist, jag 
endast klinkar såsom jag lärt det själv! 

Av pianomusik tycker jag mest om Beethoven, 
men icke allt; Haydn, Bach; Mozarts kvintileringar 
tål jag inte (undantar G-moll-symfonien och bitar i 
Requiem). Griegs E-moll-sonat. Enklare favoriter äro: 
Chopin (men bara tre stycken); Mendelssohn: 
särskilt H-moll-capricen, Midsommarnattsdrömmen och 
Hebriderna; Weber: ouvertyrn till Oberon och 
Friskytten, Nicolai d:o Muntra Fruarna; Rossini: Stabat 
mäter, ouv. till Wilrielm Tell; Mascagni: 
Introduktionen till Cavalleria; Boito: Mefisto; Gounod: Faust 
och Romeo; David: Lallah Rookh (sous le feuillage 
sombre); Ganne: Marche Lorraine; Peterson-Berger: 
Frösö Blomster o. s. v. 

Vad jag läser? Jag har nyss läst om Walter Scott 
med stort nöje, Victor Hugo med ännu större, och 
Dickens med icke mindre. När jag var mycket trött 
av iiberkultur för ett par år sedan, läste jag alla 
Marryats romaner, och jag fick det intryck att denne
man måtte ha varit mycket lycklig, i sin barnsliga 
tro, på Gud, liv efter detta, och det som följer därav. 
Balzac kan jag läsa när som hälst. 

Sedan jag spelat, så slöar jag med eller utan 
whisky, ty jag dricker icke var kväll, så blir klockan 
10. Då kneippar jag i en balja, dricker iskall mjölk, 
lägger mig, men läser aldrig skönlitteratur då jag 
lagt mig, endast en gammal andaktsbok. Och så är 
natten inne! (Denna regime har ändrats något sedan 
sista sommaren, men det är ingenting att tala om.) 

Tidningar har jag icke sett på ett och ett halvt 
år! Och livet får därigenom en bredare läggning; alla 
småsaker som störa, hållas borta; jag utsätter mig 
icke för detta störtregn av knappnålar, får behålla mina 
tankar i fred, äger det lugn jag kan tillkämpa mig. 
Det är skrock, att man inte kan leva utan tidningar; 
och jag rekommenderar abstinensen, ty den verkar 
som sanatorium. 

De stora världshändelserna läser jag om i die 
Woche, en gång i veckan och det är mig mer än nog! 
Andra nöjen känner jag icke, och behöver endast en 
Beethovenkväll hemma då och då. Att gå ut på 
ställen är numera omöjligt, sedan min person är så 
bemärkt. Jag är född skygg (liksom min far), och 
har blivit skrämd, därför trivs jag bäst hemma! 

Jag tänker icke så högt om människorna; jag 
älskar dem inte precis, och det begär de inte, ty vi 
äro icke så älskvärda; jag tycker ofta synd om dem,
men icke alltid; jag förlåter gärna; och dem jag håller 
av, i oändlighet; men den överlagda lönlösa elakheten,, 
den premediterade lögnen och den raffinerade 
skadeglädjen reagerar jag emot; och det skall man!



Bonniers Månadshäften, jan. 1909.