20080124
INTERVJU med AUGUST STRINDBERG 1909
August Strindberg om sig själv.
Vilket är ert starkaste barndomsminne?
Allt vad jag upplevde som barn gjorde starkt intryck på mig, ty jag var överkänslig både för egna och andras lidanden. Man vågade till exempel icke tukta de små syskonen så att jag hörde eller såg det, ty då hade jag kastat mig emellan och strypt bödlarna. Oförrätter och orättvisor kränkte mig, så att jag ville beröva mig livet vid 7 eller 8 år (minns inte så noga). Jag grät för allting, och fick ett fult namn därför; grät ibland »annars bara» eller över smärtan att vara till, kanske anande mitt förfärliga öde. Jag var född sanningskär och rättvis; men man kallade mig avundsjuk oni jag ogillade att en mindre förtjänt blev mig föredragen; och man kallade mig hämndgirig, om jag icke strax glömde varje oförrätt, under det de andra aldrig förläto mig. För att få ett rättesnöre för mitt eget handlingssätt, hade jag ett skarpt öga på de andra. Vad andra tilläto sig, ansåg jag vara tillåtet för mig, men så var det icke: det var alltid strängare för mig. Men jag var visst inte felfri; jag ljög några gånger av fruktan, av feghet, blygsel, men fick sådana samvetskval att jag icke gärna gjorde om det. Min första stora lögn tvangs jag till, medelst tortyr, då jag måste ljuga på mig en annans fel. Men en gång sade jag något osant, bara av en satanisk nyck eller ingivelse, som jag inte kan förklara. Jag stal ju också frukt (äppelträdet går igen), men, eget nog, var angivaren min medbrottsling; och oförklarligt nog, jag angav honom inte för att skjuta skulden ifrån mig. Varför, vet jag* inte, ty så rysligt ädelmodig var jag icke; jag tyckte kanske jag skämdes på angivarens vägnar, ty jag fann hans handling så utomordentligt lumpen, då han varit med om stölden. När min mor började banna mig och tala om rådstugången och polisen, så förstenades jag av fasa; men även häpnad över, att det kunde vara så strängt för några plommons skull. Sakens biomständigheter voro i korthet så här. Vi bodde på en malmgård, vars vidsträckta ägor lågo i tobaksplantager och betesmark. Ganska långt från byggnaden ägde grannen en plommonhage, som stötte till vårt staket, och över vilket grenar från de sköna träden hängde ut. Grannen var en gammal gubbe utan barn, som aldrig besökte sin plommonhage, och lät de gula frukterna ligga där de föllo, kanske av fruktan för koleran som gått 1854, då plommonen kommit i vanrykte och varit förbjudna på Munkbron. Nåväl, träden räckte ut grenarna över staketet, plommonen föllo in till oss; vi började plocka på marken och overgingo snart till trädet, öppet och utan smyg, då ingen brydde sig om saken. Min mors fasa förstår jag nu, ty om vi råkat ut för en småaktig ägare, så hade vi riskerat polisen. Emellertid (det kan jag nu vid 60 år tala örn), när jag som tjugoårig student åter flyttat in i den malmgården, fann jag just det plommonträdet förtorkat, de andra icke. Detta gjorde ettlivligt, men hemskt intryck på mig, ty jag kom att tänka på det av Kristus förbannade fikonträdet. De starkaste intryck från barndomen äro naturligtvis min mors död, och styvmors uppträdande, innan sorgeåiets slut. Det var obeskrivligt! Min mor hade icke tyckt om mig, hon hade andra favoriter bland barnen, men jag sörjde henne, kände som om med hennes bortgång jag upphört vara släkt med far och syskon, ja, främmande för hela människosläktet. Min far förnam jag alltid som en fientlig makt, och han tålde mig inte heller! Det var inte roligt vara ung! - Nog sagt!
Hur kom det sig att ni valde den dramatiska formen för er debut?
Det är svårt att säga! Men jag hade förgäves försökt att som yngling skriva vers; gick till teatern för »att bli skådespelare; misslyckades vid provet, tog opium för att beröva mig livet, men hittades på min soffa levande (opium bet inte på mig), och fördes ut på rummel. Dagen efter fick jag en egendomlig feber; och på ett par dygn hade jag skrivit en tvåaktspjäs. Inom ett par månader hade jag skrivit en treaktare, en femaktare på vers (Hermione) och börjat ett stort drama om Kristus, som dock brändes ofullbordat. Jag fann det lättast att skriva dramer; mänskor och händelser togo form, vävde sig ihop, och det arbetet gav mig så stor njutning att jag fann tillvaron som en ren salighet medan skrivningen pågick, och gör så än. Då endast lever jag!
Av vilka författare (klassiska och modärna), personer, som ni råkat etc., hade ni då rönt det starkaste inflytandet?
Av de klassiska författarna i skolan tyckte jag endast om Ovidius. Han var poeten, och jag njöt av välljudet till och med i det främmande språket: Regia solis erat sublimibus älta columnis! glömmer jag aldrig. Horatius’ små kupletter togo sig bra ut på tryck, men det var bara prosa. Homerus var tråkig, och Virgilius litet drägligare. I barndomen beundrade jag Andersens sagor, och jag har på ålderdomen kallat dem astrala, ty de äro ingivna från en annan jord än denna; underbara med ett ord! Sedan kom vid studenttiden Victor Hugo, med Havets arbetare, som jag nyss läst om och avgudat som det sublimaste, vilket endast kan jämföras med Skrattmänniskan och Samhällets olycksbarn! Hugo är min lärare! Och Dickens! ; Bland personer i den trånga krets jag uppföddes, lärde jag* mest av ett trettioårigt bildat fruntimmer, som jag var bunden vid i en svärmisk vänskap. Hon var icke felfri, men hon lärde mig endast vad som var rätt och gott; hon ville jag »skulle bli bättre än hon», och hon drog mig åt pietismen, som hon gillade, men icke kunde följa själv.
Hur kom det sig att ni fäste er särskilt vid Skärgårdsnaturen?
Det var som en uppenbarelse, då jag vid sjutton år (kanske) fick se vår skärgård första gången. Som skarpskytt (vice korpral) kom jag på fältmanöver till Tyresö. En tidig vårmorgon lågo vi på skyttelinje (tiraljerade) i en skog på ett högt berg; plötsligen vid en brant, mellan träden, fick jag se havet - och skären. Men jag förstod inte vad jag såg; det blåa havet såg ut som himmeln och skären liknade ju stackmoln, simmande i detta blå! Jag föll i en extas och i gråt (ännu alltjämt). Det var icke jorden, det var något annat! Vad var det? Ett ancestralt minne? Vet inte! Men sen gick alltid min längtan dit; och går ännu, trots allt! Ännu för tre år sedan fick jag samma underbara intryck av de första stora fjärdarna; något överjordiskt; och att de gingo uppåt, icke lågo efter vattenpasset! Ensamheten, den stora tystnaden, det rena (vattnet), där en herrgård, en stuga, en odling endast uppträder störande och fult! (Se i mina böcker!)
Vilka av de betydande män och kvinnor ni träffat minnes ni med största sympati?
Av landsmän känner jag så få storheter, emedan mitt kanna (öde) håller mig nere bland småfolk. I sällskapet Idun råkade jag ju ’Storgubbar, men de tyckte inte o m mig; de kände väl att jag var zigenare (boheme) och att jag lurade på dem såsom samhälls-kompromissarier. Professor Scholander, som sett Gillets Hemlighet, lär ha fått in mig i Idun och jag vördar hans minne. Professor Adolf Erik Nordenskiöld, sorn var en enkel och oförfalskad natur, var mig mycket sympatisk, och han tog mig under armarna en gång; Hans Hildebrand tyckte jag särdeles om för hans godsinna.de väsende; Frithiof Kjellberg bildhuggaren (och hans gamla mamma) var mig en trogen följeslagare ifrån 1868 intill hans slut; Pelle Janzon tyckte jag inte illa om; ty han sjöng för mig och var oförbrännelig. Bland yngre generationen har Hjalmar Branting längst hållit ut med mig, och sedan livet prövat honom har han varit mig mera tilldragande än förr. Men två betydande män måste jag nämna för sig, emedan de ingripit i mitt öde alldeles särskilt: Det är icke så stora namn på Fåfängans marknad, men starka personligheter voro de. Det var bibliotekarien Richard Bergström och det blev k. bibliotekarien Gustav Edvard Klemming. På ett mig oförklarligt sätt blev jag »påstött» att söka mig in i Kungliga Biblioteket, och av d:r Bergström. Med dispens kom jag in, då min fil. kandidatexamen icke var fullbordad; och jag blev där i sex år. Bergström, som varit min lärare i Klara skola (vilket han aldrig ville höra), blev under dessa sex år ånyo min lärare. Han var vresig, sträng, omutlig i sina begrepp om moral och heder. Han hatade franska litteraturen, som jag älskade och ville narra honom att läsa. Han ville inte! Han var kristen, läste Nohrborg, älskade Goethe och Schiller, Tieck, Novalis och sina romare och greker (översatte Sofokles). Han hatade C. J. L. Almqvist och tyckte inte riktigt om Geijer; skrivande damer förföljde han systematiskt, då han satt vid utlåningen i gamla Biblioteket. Jag stack inte under stolen med mina nya ideal Schopenhauer, Hartmann o. d., och han behandlade mig som en pojke, ännu då jag var gift och var familjefar. Men de kolloquier som i hans rum fördes voro lärorika; han anmälde nämligen alla nya böcker i Posttidningen, och hans konservatism blev en god broms på mina nyfranska idéer. Hans ofantliga lärdom framgår av kommentarierna till »Svenska Folkvisor» som han utgivit i ny upplaga. Klemming och hans inflytande på min bana, har jag (i förtäckta ordalag dock) behandlat flerstädes, med vördnad och tacksamhet! Av utlänningar minnes jag hälst Björnson och Jonas Lie. Livet, politiken och damerna skilde Björnson och mig. Jonas Lie älskade man, emedan han var älskvärd; och jag frågade mig mången gång hur det var möjligt att en människa kunde vara så god. Livet hade dock skrubbat honom skarpt! Om jag nu icke nämner flera namn, och de invigda måste sakna dem, så är det icke därför att jag inte kunde nämna flera, ty människor i allmänhet ha varit mig sympatiska, även om jag gnatat på deras fel; och jag har mycket svårt att avbryta en vänskaplig förbindelse. Ja, mina vänliga känslor ha ofta länge överlevat brytningen, som gjordes nödvändig av själva livet. (Cest la vie! Quoi?)
Vilka av edra dramer anser ni blivit bäst framförda och av vem?
Min första bästa tid var ju hos Ludvig Josephson som grävde ut mig ur glömskans sandgrop; den andra bästa tiden var hos Ranft, där Gustav Vasa, Erik XIV, Folkungarne, Kronbruden och Drömspelet vackert framfördes. Men också hos Personne hade jag goda dagar med Brott och Brott, Damaskus, Påsk, Carl XII. Och Falck får jag inte tala om, eftersom jag är intresserad.
Hur författar ni?
Ja säg det, den som kan! - Det börjar med en jäsning eller ett slags behaglig feber, som övergår till extas eller rus. Ibland är det som ett frö, vilket gror; drar åt sig allt intresse, konsumerar allt upplevat, men väljer och ratar dock. Ibland tror jag mig vara något slags medium, ty det går så lätt, halvt omedvetet, bra lite beräknat! Men det varar högst 3 timmar (kl. 9-12 vanligtvis). Och när det är slut, »är det lika tråkigt igen!» tills nästa gång. Men det går inte på beställning och inte när jag behagar. När det behagar, så kommer det. Men bäst och mest efter stora generalkrascher! Hur förflyter er dag? Ända tills nyligen gick min dag så här. Jag steg upp klockan 7 (får inte ligga längre, ty då bultar det i väggarna och sängen bränner). Kokade mitt kaffe (ty det kan ingen annan än jag göra, alldeles som Balzac och Swedenborg). Gick så ut att spatsera. Om jag då intet starkt druckit kvällen förut, så var detta att leva och vandra en positiv vällust. Morgonen har något med sig som ger ungdom i sinnet,pånyttfödelse, vilket dunstar bort med daggen. Middagstid är dagen halvsliten; och eftermiddagen (vid o-tiden värst) är utlevad, orakad, smutsig. Om de visste, de som sova om morgnarna, vad de förlorat! Nåväl, efter en timme eller sex kvart är jag hemma, och då är jag laddad. Jag har varnat husfolket förut att inte tala till mig då, ty de kan få en olycka. (De bruka också efter en kort tids erfarenhet springa och gömma; sig.) Nu är jag våt av svett, och dekolleterar mig ända ner till svångremmen. Och så börjar det: På gul oskuren Lessebo Bikupa, med Sir Josuah Masons 1001, med Antoine Fils’ violette noire går det löst, under ett enda tobaksrökande, till kl. 12. Då är det slut, och så slocknar jag; går och lägger mig att sova, vaknar förnyad, öppnar brev, läser, skriver brev, sover, men är för trött att äta; och fastar därför till klockan 3, men fastar även på spekulation att få middan att smaka. Så äter jag middag: Smörgåskrafs med en sup, soppa, kött (eller fisk), en halv öl. Slut, intet kaffe! Om söndagarna dricker jag vin mest för stämningens skull, ty jag är inte förtjust i vin annat än i sällskap och i anledning av någon anledning. Därpå sover jag en ordentlig middag (vilket jag gjort sen jag var 12 år); stiger upp kl. 6-tiden, och skall nu lösa det rysliga problemet att fördriva tiden ensam till kl. 10. Som jag icke åt kväll, så måste jag ha något annat. Det var dryck! Och nu skall jag tala om den historien sannfärdigt. Jag har aldrig varit alkoholist eller drinkare, men jag har druckit; jag har tagit det som en gåva, utan vilken jag icke hade hållit ut att leva. Ordspråksboken säger så här (utan att jag därför vill uppmuntra superiet): »Ej konungar tillkommer det att dricka vin, ej furstar
att fråga efter starka drycker, att de icke under drickandet må förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn. Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem, som hava en bedrövad själ! Må en sådan dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda.» Om nationen vore försupen såsom på Per Wiesel-grens, Anders Retzius’ och Samuel Owens tid, och om jag behövde ge föredömet, så skulle jag göra offret. Jag har prövat absolutismen, men jag blev icke bättre människa med det; fick bara tråkigt och onödigt tungt, och arbetet gick icke lättare! Aftonen spelar jag ofta på pianot, men undanber mig all titel av pianist, jag endast klinkar såsom jag lärt det själv! Av pianomusik tycker jag mest om Beethoven, men icke allt; Haydn, Bach; Mozarts kvintileringar tål jag inte (undantar G-moll-symfonien och bitar i Requiem). Griegs E-moll-sonat. Enklare favoriter äro: Chopin (men bara tre stycken); Mendelssohn: särskilt H-moll-capricen, Midsommarnattsdrömmen och Hebriderna; Weber: ouvertyrn till Oberon och Friskytten, Nicolai d:o Muntra Fruarna; Rossini: Stabat mäter, ouv. till Wilrielm Tell; Mascagni: Introduktionen till Cavalleria; Boito: Mefisto; Gounod: Faust och Romeo; David: Lallah Rookh (sous le feuillage sombre); Ganne: Marche Lorraine; Peterson-Berger: Frösö Blomster o. s. v. Vad jag läser? Jag har nyss läst om Walter Scott med stort nöje, Victor Hugo med ännu större, och Dickens med icke mindre. När jag var mycket trött av iiberkultur för ett par år sedan, läste jag alla Marryats romaner, och jag fick det intryck att denne
man måtte ha varit mycket lycklig, i sin barnsliga tro, på Gud, liv efter detta, och det som följer därav. Balzac kan jag läsa när som hälst. Sedan jag spelat, så slöar jag med eller utan whisky, ty jag dricker icke var kväll, så blir klockan 10. Då kneippar jag i en balja, dricker iskall mjölk, lägger mig, men läser aldrig skönlitteratur då jag lagt mig, endast en gammal andaktsbok. Och så är natten inne! (Denna regime har ändrats något sedan sista sommaren, men det är ingenting att tala om.) Tidningar har jag icke sett på ett och ett halvt år! Och livet får därigenom en bredare läggning; alla småsaker som störa, hållas borta; jag utsätter mig icke för detta störtregn av knappnålar, får behålla mina tankar i fred, äger det lugn jag kan tillkämpa mig. Det är skrock, att man inte kan leva utan tidningar; och jag rekommenderar abstinensen, ty den verkar som sanatorium. De stora världshändelserna läser jag om i die Woche, en gång i veckan och det är mig mer än nog! Andra nöjen känner jag icke, och behöver endast en Beethovenkväll hemma då och då. Att gå ut på ställen är numera omöjligt, sedan min person är så bemärkt. Jag är född skygg (liksom min far), och har blivit skrämd, därför trivs jag bäst hemma! Jag tänker icke så högt om människorna; jag älskar dem inte precis, och det begär de inte, ty vi äro icke så älskvärda; jag tycker ofta synd om dem,
men icke alltid; jag förlåter gärna; och dem jag håller av, i oändlighet; men den överlagda lönlösa elakheten,, den premediterade lögnen och den raffinerade skadeglädjen reagerar jag emot; och det skall man!
Bonniers Månadshäften, jan. 1909.
Vilket är ert starkaste barndomsminne?
Allt vad jag upplevde som barn gjorde starkt intryck på mig, ty jag var överkänslig både för egna och andras lidanden. Man vågade till exempel icke tukta de små syskonen så att jag hörde eller såg det, ty då hade jag kastat mig emellan och strypt bödlarna. Oförrätter och orättvisor kränkte mig, så att jag ville beröva mig livet vid 7 eller 8 år (minns inte så noga). Jag grät för allting, och fick ett fult namn därför; grät ibland »annars bara» eller över smärtan att vara till, kanske anande mitt förfärliga öde. Jag var född sanningskär och rättvis; men man kallade mig avundsjuk oni jag ogillade att en mindre förtjänt blev mig föredragen; och man kallade mig hämndgirig, om jag icke strax glömde varje oförrätt, under det de andra aldrig förläto mig. För att få ett rättesnöre för mitt eget handlingssätt, hade jag ett skarpt öga på de andra. Vad andra tilläto sig, ansåg jag vara tillåtet för mig, men så var det icke: det var alltid strängare för mig. Men jag var visst inte felfri; jag ljög några gånger av fruktan, av feghet, blygsel, men fick sådana samvetskval att jag icke gärna gjorde om det. Min första stora lögn tvangs jag till, medelst tortyr, då jag måste ljuga på mig en annans fel. Men en gång sade jag något osant, bara av en satanisk nyck eller ingivelse, som jag inte kan förklara. Jag stal ju också frukt (äppelträdet går igen), men, eget nog, var angivaren min medbrottsling; och oförklarligt nog, jag angav honom inte för att skjuta skulden ifrån mig. Varför, vet jag* inte, ty så rysligt ädelmodig var jag icke; jag tyckte kanske jag skämdes på angivarens vägnar, ty jag fann hans handling så utomordentligt lumpen, då han varit med om stölden. När min mor började banna mig och tala om rådstugången och polisen, så förstenades jag av fasa; men även häpnad över, att det kunde vara så strängt för några plommons skull. Sakens biomständigheter voro i korthet så här. Vi bodde på en malmgård, vars vidsträckta ägor lågo i tobaksplantager och betesmark. Ganska långt från byggnaden ägde grannen en plommonhage, som stötte till vårt staket, och över vilket grenar från de sköna träden hängde ut. Grannen var en gammal gubbe utan barn, som aldrig besökte sin plommonhage, och lät de gula frukterna ligga där de föllo, kanske av fruktan för koleran som gått 1854, då plommonen kommit i vanrykte och varit förbjudna på Munkbron. Nåväl, träden räckte ut grenarna över staketet, plommonen föllo in till oss; vi började plocka på marken och overgingo snart till trädet, öppet och utan smyg, då ingen brydde sig om saken. Min mors fasa förstår jag nu, ty om vi råkat ut för en småaktig ägare, så hade vi riskerat polisen. Emellertid (det kan jag nu vid 60 år tala örn), när jag som tjugoårig student åter flyttat in i den malmgården, fann jag just det plommonträdet förtorkat, de andra icke. Detta gjorde ettlivligt, men hemskt intryck på mig, ty jag kom att tänka på det av Kristus förbannade fikonträdet. De starkaste intryck från barndomen äro naturligtvis min mors död, och styvmors uppträdande, innan sorgeåiets slut. Det var obeskrivligt! Min mor hade icke tyckt om mig, hon hade andra favoriter bland barnen, men jag sörjde henne, kände som om med hennes bortgång jag upphört vara släkt med far och syskon, ja, främmande för hela människosläktet. Min far förnam jag alltid som en fientlig makt, och han tålde mig inte heller! Det var inte roligt vara ung! - Nog sagt!
Hur kom det sig att ni valde den dramatiska formen för er debut?
Det är svårt att säga! Men jag hade förgäves försökt att som yngling skriva vers; gick till teatern för »att bli skådespelare; misslyckades vid provet, tog opium för att beröva mig livet, men hittades på min soffa levande (opium bet inte på mig), och fördes ut på rummel. Dagen efter fick jag en egendomlig feber; och på ett par dygn hade jag skrivit en tvåaktspjäs. Inom ett par månader hade jag skrivit en treaktare, en femaktare på vers (Hermione) och börjat ett stort drama om Kristus, som dock brändes ofullbordat. Jag fann det lättast att skriva dramer; mänskor och händelser togo form, vävde sig ihop, och det arbetet gav mig så stor njutning att jag fann tillvaron som en ren salighet medan skrivningen pågick, och gör så än. Då endast lever jag!
Av vilka författare (klassiska och modärna), personer, som ni råkat etc., hade ni då rönt det starkaste inflytandet?
Av de klassiska författarna i skolan tyckte jag endast om Ovidius. Han var poeten, och jag njöt av välljudet till och med i det främmande språket: Regia solis erat sublimibus älta columnis! glömmer jag aldrig. Horatius’ små kupletter togo sig bra ut på tryck, men det var bara prosa. Homerus var tråkig, och Virgilius litet drägligare. I barndomen beundrade jag Andersens sagor, och jag har på ålderdomen kallat dem astrala, ty de äro ingivna från en annan jord än denna; underbara med ett ord! Sedan kom vid studenttiden Victor Hugo, med Havets arbetare, som jag nyss läst om och avgudat som det sublimaste, vilket endast kan jämföras med Skrattmänniskan och Samhällets olycksbarn! Hugo är min lärare! Och Dickens! ; Bland personer i den trånga krets jag uppföddes, lärde jag* mest av ett trettioårigt bildat fruntimmer, som jag var bunden vid i en svärmisk vänskap. Hon var icke felfri, men hon lärde mig endast vad som var rätt och gott; hon ville jag »skulle bli bättre än hon», och hon drog mig åt pietismen, som hon gillade, men icke kunde följa själv.
Hur kom det sig att ni fäste er särskilt vid Skärgårdsnaturen?
Det var som en uppenbarelse, då jag vid sjutton år (kanske) fick se vår skärgård första gången. Som skarpskytt (vice korpral) kom jag på fältmanöver till Tyresö. En tidig vårmorgon lågo vi på skyttelinje (tiraljerade) i en skog på ett högt berg; plötsligen vid en brant, mellan träden, fick jag se havet - och skären. Men jag förstod inte vad jag såg; det blåa havet såg ut som himmeln och skären liknade ju stackmoln, simmande i detta blå! Jag föll i en extas och i gråt (ännu alltjämt). Det var icke jorden, det var något annat! Vad var det? Ett ancestralt minne? Vet inte! Men sen gick alltid min längtan dit; och går ännu, trots allt! Ännu för tre år sedan fick jag samma underbara intryck av de första stora fjärdarna; något överjordiskt; och att de gingo uppåt, icke lågo efter vattenpasset! Ensamheten, den stora tystnaden, det rena (vattnet), där en herrgård, en stuga, en odling endast uppträder störande och fult! (Se i mina böcker!)
Vilka av de betydande män och kvinnor ni träffat minnes ni med största sympati?
Av landsmän känner jag så få storheter, emedan mitt kanna (öde) håller mig nere bland småfolk. I sällskapet Idun råkade jag ju ’Storgubbar, men de tyckte inte o m mig; de kände väl att jag var zigenare (boheme) och att jag lurade på dem såsom samhälls-kompromissarier. Professor Scholander, som sett Gillets Hemlighet, lär ha fått in mig i Idun och jag vördar hans minne. Professor Adolf Erik Nordenskiöld, sorn var en enkel och oförfalskad natur, var mig mycket sympatisk, och han tog mig under armarna en gång; Hans Hildebrand tyckte jag särdeles om för hans godsinna.de väsende; Frithiof Kjellberg bildhuggaren (och hans gamla mamma) var mig en trogen följeslagare ifrån 1868 intill hans slut; Pelle Janzon tyckte jag inte illa om; ty han sjöng för mig och var oförbrännelig. Bland yngre generationen har Hjalmar Branting längst hållit ut med mig, och sedan livet prövat honom har han varit mig mera tilldragande än förr. Men två betydande män måste jag nämna för sig, emedan de ingripit i mitt öde alldeles särskilt: Det är icke så stora namn på Fåfängans marknad, men starka personligheter voro de. Det var bibliotekarien Richard Bergström och det blev k. bibliotekarien Gustav Edvard Klemming. På ett mig oförklarligt sätt blev jag »påstött» att söka mig in i Kungliga Biblioteket, och av d:r Bergström. Med dispens kom jag in, då min fil. kandidatexamen icke var fullbordad; och jag blev där i sex år. Bergström, som varit min lärare i Klara skola (vilket han aldrig ville höra), blev under dessa sex år ånyo min lärare. Han var vresig, sträng, omutlig i sina begrepp om moral och heder. Han hatade franska litteraturen, som jag älskade och ville narra honom att läsa. Han ville inte! Han var kristen, läste Nohrborg, älskade Goethe och Schiller, Tieck, Novalis och sina romare och greker (översatte Sofokles). Han hatade C. J. L. Almqvist och tyckte inte riktigt om Geijer; skrivande damer förföljde han systematiskt, då han satt vid utlåningen i gamla Biblioteket. Jag stack inte under stolen med mina nya ideal Schopenhauer, Hartmann o. d., och han behandlade mig som en pojke, ännu då jag var gift och var familjefar. Men de kolloquier som i hans rum fördes voro lärorika; han anmälde nämligen alla nya böcker i Posttidningen, och hans konservatism blev en god broms på mina nyfranska idéer. Hans ofantliga lärdom framgår av kommentarierna till »Svenska Folkvisor» som han utgivit i ny upplaga. Klemming och hans inflytande på min bana, har jag (i förtäckta ordalag dock) behandlat flerstädes, med vördnad och tacksamhet! Av utlänningar minnes jag hälst Björnson och Jonas Lie. Livet, politiken och damerna skilde Björnson och mig. Jonas Lie älskade man, emedan han var älskvärd; och jag frågade mig mången gång hur det var möjligt att en människa kunde vara så god. Livet hade dock skrubbat honom skarpt! Om jag nu icke nämner flera namn, och de invigda måste sakna dem, så är det icke därför att jag inte kunde nämna flera, ty människor i allmänhet ha varit mig sympatiska, även om jag gnatat på deras fel; och jag har mycket svårt att avbryta en vänskaplig förbindelse. Ja, mina vänliga känslor ha ofta länge överlevat brytningen, som gjordes nödvändig av själva livet. (Cest la vie! Quoi?)
Vilka av edra dramer anser ni blivit bäst framförda och av vem?
Min första bästa tid var ju hos Ludvig Josephson som grävde ut mig ur glömskans sandgrop; den andra bästa tiden var hos Ranft, där Gustav Vasa, Erik XIV, Folkungarne, Kronbruden och Drömspelet vackert framfördes. Men också hos Personne hade jag goda dagar med Brott och Brott, Damaskus, Påsk, Carl XII. Och Falck får jag inte tala om, eftersom jag är intresserad.
Hur författar ni?
Ja säg det, den som kan! - Det börjar med en jäsning eller ett slags behaglig feber, som övergår till extas eller rus. Ibland är det som ett frö, vilket gror; drar åt sig allt intresse, konsumerar allt upplevat, men väljer och ratar dock. Ibland tror jag mig vara något slags medium, ty det går så lätt, halvt omedvetet, bra lite beräknat! Men det varar högst 3 timmar (kl. 9-12 vanligtvis). Och när det är slut, »är det lika tråkigt igen!» tills nästa gång. Men det går inte på beställning och inte när jag behagar. När det behagar, så kommer det. Men bäst och mest efter stora generalkrascher! Hur förflyter er dag? Ända tills nyligen gick min dag så här. Jag steg upp klockan 7 (får inte ligga längre, ty då bultar det i väggarna och sängen bränner). Kokade mitt kaffe (ty det kan ingen annan än jag göra, alldeles som Balzac och Swedenborg). Gick så ut att spatsera. Om jag då intet starkt druckit kvällen förut, så var detta att leva och vandra en positiv vällust. Morgonen har något med sig som ger ungdom i sinnet,pånyttfödelse, vilket dunstar bort med daggen. Middagstid är dagen halvsliten; och eftermiddagen (vid o-tiden värst) är utlevad, orakad, smutsig. Om de visste, de som sova om morgnarna, vad de förlorat! Nåväl, efter en timme eller sex kvart är jag hemma, och då är jag laddad. Jag har varnat husfolket förut att inte tala till mig då, ty de kan få en olycka. (De bruka också efter en kort tids erfarenhet springa och gömma; sig.) Nu är jag våt av svett, och dekolleterar mig ända ner till svångremmen. Och så börjar det: På gul oskuren Lessebo Bikupa, med Sir Josuah Masons 1001, med Antoine Fils’ violette noire går det löst, under ett enda tobaksrökande, till kl. 12. Då är det slut, och så slocknar jag; går och lägger mig att sova, vaknar förnyad, öppnar brev, läser, skriver brev, sover, men är för trött att äta; och fastar därför till klockan 3, men fastar även på spekulation att få middan att smaka. Så äter jag middag: Smörgåskrafs med en sup, soppa, kött (eller fisk), en halv öl. Slut, intet kaffe! Om söndagarna dricker jag vin mest för stämningens skull, ty jag är inte förtjust i vin annat än i sällskap och i anledning av någon anledning. Därpå sover jag en ordentlig middag (vilket jag gjort sen jag var 12 år); stiger upp kl. 6-tiden, och skall nu lösa det rysliga problemet att fördriva tiden ensam till kl. 10. Som jag icke åt kväll, så måste jag ha något annat. Det var dryck! Och nu skall jag tala om den historien sannfärdigt. Jag har aldrig varit alkoholist eller drinkare, men jag har druckit; jag har tagit det som en gåva, utan vilken jag icke hade hållit ut att leva. Ordspråksboken säger så här (utan att jag därför vill uppmuntra superiet): »Ej konungar tillkommer det att dricka vin, ej furstar
att fråga efter starka drycker, att de icke under drickandet må förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn. Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem, som hava en bedrövad själ! Må en sådan dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda.» Om nationen vore försupen såsom på Per Wiesel-grens, Anders Retzius’ och Samuel Owens tid, och om jag behövde ge föredömet, så skulle jag göra offret. Jag har prövat absolutismen, men jag blev icke bättre människa med det; fick bara tråkigt och onödigt tungt, och arbetet gick icke lättare! Aftonen spelar jag ofta på pianot, men undanber mig all titel av pianist, jag endast klinkar såsom jag lärt det själv! Av pianomusik tycker jag mest om Beethoven, men icke allt; Haydn, Bach; Mozarts kvintileringar tål jag inte (undantar G-moll-symfonien och bitar i Requiem). Griegs E-moll-sonat. Enklare favoriter äro: Chopin (men bara tre stycken); Mendelssohn: särskilt H-moll-capricen, Midsommarnattsdrömmen och Hebriderna; Weber: ouvertyrn till Oberon och Friskytten, Nicolai d:o Muntra Fruarna; Rossini: Stabat mäter, ouv. till Wilrielm Tell; Mascagni: Introduktionen till Cavalleria; Boito: Mefisto; Gounod: Faust och Romeo; David: Lallah Rookh (sous le feuillage sombre); Ganne: Marche Lorraine; Peterson-Berger: Frösö Blomster o. s. v. Vad jag läser? Jag har nyss läst om Walter Scott med stort nöje, Victor Hugo med ännu större, och Dickens med icke mindre. När jag var mycket trött av iiberkultur för ett par år sedan, läste jag alla Marryats romaner, och jag fick det intryck att denne
man måtte ha varit mycket lycklig, i sin barnsliga tro, på Gud, liv efter detta, och det som följer därav. Balzac kan jag läsa när som hälst. Sedan jag spelat, så slöar jag med eller utan whisky, ty jag dricker icke var kväll, så blir klockan 10. Då kneippar jag i en balja, dricker iskall mjölk, lägger mig, men läser aldrig skönlitteratur då jag lagt mig, endast en gammal andaktsbok. Och så är natten inne! (Denna regime har ändrats något sedan sista sommaren, men det är ingenting att tala om.) Tidningar har jag icke sett på ett och ett halvt år! Och livet får därigenom en bredare läggning; alla småsaker som störa, hållas borta; jag utsätter mig icke för detta störtregn av knappnålar, får behålla mina tankar i fred, äger det lugn jag kan tillkämpa mig. Det är skrock, att man inte kan leva utan tidningar; och jag rekommenderar abstinensen, ty den verkar som sanatorium. De stora världshändelserna läser jag om i die Woche, en gång i veckan och det är mig mer än nog! Andra nöjen känner jag icke, och behöver endast en Beethovenkväll hemma då och då. Att gå ut på ställen är numera omöjligt, sedan min person är så bemärkt. Jag är född skygg (liksom min far), och har blivit skrämd, därför trivs jag bäst hemma! Jag tänker icke så högt om människorna; jag älskar dem inte precis, och det begär de inte, ty vi äro icke så älskvärda; jag tycker ofta synd om dem,
men icke alltid; jag förlåter gärna; och dem jag håller av, i oändlighet; men den överlagda lönlösa elakheten,, den premediterade lögnen och den raffinerade skadeglädjen reagerar jag emot; och det skall man!
Bonniers Månadshäften, jan. 1909.
20071215
UTOPIER I verkligheten AUGUST STRINDBERG förordet mycket läsvärt .Det är krut i gubben håll ut till slutet.......OH YES.......
Denna bok är ett angrepp på överkulturen eller
degenerationen.
Utvecklingsteoriens anhängare hava i
utvecklingen genom naturligt urval och ärvda
ändamålsenligheter endast sett ett framåtskridande mot ett bättre.
Men utveckling är icke alltid framåtskridande mot
ett bättre. Ty en sjukdom utvecklar sig mot kris
och död, ett sjukligt anlag utvecklar sig till sjukdom.
Sålunda kan även urartning bli ärftlig och
oändamålsenligheter även utvecklas och ärvas.
Naturen gör stundom själv återgångar för att
rätta misstag. Haeckel anser musslan vara en
återgången snigel,som förlorat huvudet.Nu är musslan
bättre skyddad genom sina två skal i kampen för
tillvaron än snäckan med ett. Men snäckan anses
ändå vara en utvecklad form som står högre!Vad
menas med högre och med mera utvecklad?
Det skulle menas att vara bättre utrustad för
existensen. Sedan vi nu strukit ut en personlig
styrande vilja ur skapelsen,kunna vi också saklöst
stryka hela utvecklingen såsom liktydig med
framåtskridande.Tillvarons ändamål är tillvaron och
fortvaron.I så fall står ostran mycket högt, ty den har
skydd för individen mot klimat och konkurrenter i högre grad än människan och den behöver såsom hermafrodit icke utsätta sitt liv i kampen om honan. Jag kan icke heller finna stenkolsflorans härliga kryptogamer stå lägre än våra späda dikotyledoner. Varför äro dikotyledoner högre än monokotyledoner och kryptogamer? Kryptogamerna skydda bättre sina fortplantningsorganer än dikotyledonerna, som exponera dem. Är icke hermafroditens självalstring mera ändamålsenlig än diklinens? Är icke dioecistens fortplantning ändamålsvidrig rent av? Att överlämna åt slumpen (insekten eller vinden) att ombesörja släktets fortvaro ? Var icke mastodonten bättre utrustad än elefanten? Och är icke vår björn en urartning av grott-björnen? Stod icke Plesiosaurus ofantligt högt i ändamålsenlighet ? Det förefaller ju som om den organiska naturen urartat. Kanske oändamålsenligheterna nedärvts mera än Darwin tror. Och människan, som dör av köld om hon icke har kredit hos skräddaren, har bestämt urartat sedan hon röck håren ur pälsen, och det var bestämt mera ändamålsenligt att springa i ingens skog, på allas fält och ha tillgång till existensmedel, låt vara med strid, än som nu använda sin list på att få slava åt en annan eller söka borgen på ett kreditiv. Men hon har vetenskap, konst och uppfinningar. Ja, men hon saknar det första: existensmedlen. De största uppfinningar gå endast ut på att utfinna surrogat för förlorade färdigheter. Nationalekonomien skall utleta medel att omsätta de obefintliga produkterna och flytta dem i rätt tid till rätt plats. Filosofien skall utröna tillvaron av en Gud, som ej finns. Astronomien skall leta stjärnor, som icke angå oss. Det var bättre att ha sin goda syn i behåll än uppfinna lins-slipning. När människan tog omvägar och sökte det oändamålsenliga, då gick hon ifrån naturen. Jag menar således med en återgång till naturen en återgång till det ändamålsenliga. Samhället är en organisk produkt, säger man, och allt som är, är natur. Kolerabacillen är också en organisk produkt, men därför icke ändamålsenlig för oss. Samhället är en för oss oändamålsenlig produkt. Allt som är är natur. Ja, men det finns sund natur och osund. Det finns rubbningar i naturen, som vi ha fixerat. Den odlade vinrankan är en organisk produkt, som genom överflödig näring ger oss vin, sålunda blivit ändamålsenlig för oss men oändamålsenlig för sin art, ty den har urartat genom kultur (våld på dess natur) och därför har den i gamla vinländer överfallits av phylloxeran. Vi hava genom kultur (uppfostran = inlärandet av sociala fördomar) blivit ändamålsenliga för samhället, men kunna knappast vara ändamålsenliga för oss. Vi ha förlorat hälsa, en hel mängd fina själsförmögenheter, och hela det nuvarande destruktiva arbetet, som yttrar sig i kampen mot samhället, är endast en naturlig återgång till det tillstånd, då vi voro mera och bättre rustade för tillvaron. Denna återgång är icke en »tillbakagång», och vi behöva icke bli olyckligare därför, lika litet som musslan är olyckligare än snigeln. Vad är samhället? En exploatering. I överklass, de exploaterande, och underklass, de exploaterade, ligger samhällets hemlighet. Däri ligger även källan till urartningen. De tärande försvagas av för litet arbete och de närande av för mycket. Underklassen har hittills sprängt sig i sin fåfänga ävlan att stiga till överklass. Nu vill den i stället avskaffa en tärande överklass och nu är den på rätta vägen. Men de som tro på överkulturens fortvaro med en frigjord underklass hava räknat illa. Det är endast med slavar en sådan dårskap som en pyramid kunnat göras. En sådan onyttighet som Peterskyrkan skall aldrig göras om, och ingen Rafael skall få tid att utbildas, när alla måste direkt anskaffa existensmedel och icke vara uppassade. Ty det är icke bara industriarbetarne som skola emanciperas, det är även tjänarne, torparne och statkarlarne. Skall det bli tråkigt att leva i världen då? Ingalunda. De som tycka så nu, de få aldrig se den världen. Och den enda rena glädjen i livet, som består i en stark kropp och vissheten om existensmedlens tillräcklighet, skall ersätta alla griller om det där »högre». Det är denna återgång som nu håller på att arbeta i mänskosläktet, och den går sin väg med stormsteg.
Det nya samhället, som icke mera räknar med illusioner eller ideal, bygger sig på den enda realitet på vilken byggas kan: egoismen. Egoismen är ett fult namn på mänskans härligaste gåva: självupphållelsedriften. Hittills ha mänskorna icke förstått sitt eget intresse och delvis varit narrade av överklassens fundamental-sats: arbeta för din nästa. Genom sammanslutning av allas enskilda intressen i association kommer det enskilda intresset att tillgodoses mer än förut, och därmed allas. Detta är socialismen. När man säger sig vilja bekämpa socialismen, så utsäger man en lika stor dumhet som om man skulle vilja säga sig bekämpa politiken. Det är nonsens helt enkelt. Det är alltså icke kulturen jag angriper utan överkulturen. Vi hava blivit för fina, därför är råheten ett symptom av den sunda återgången. Det är fint att ljuga och rått att säga sin mening. Låtom oss uppfostra oss till mera råhet. Den vita handen duger icke mer att frambringa existensmedel, men den är mycket fin, en degenererad ram. Det är därför oftare den än den hårda näven, som håller växelförfalskarens penna. Denna bok handlar om arbetet på samhällets förbättrande och om redan utförda reformförsök med lycklig utgång. De spela alla i utlandet, naturligtvis, ty i Sverige går utvecklingen snigelns gång till ostran. Och ändå tycker den vise att det går för fort.
skydd för individen mot klimat och konkurrenter i högre grad än människan och den behöver såsom hermafrodit icke utsätta sitt liv i kampen om honan. Jag kan icke heller finna stenkolsflorans härliga kryptogamer stå lägre än våra späda dikotyledoner. Varför äro dikotyledoner högre än monokotyledoner och kryptogamer? Kryptogamerna skydda bättre sina fortplantningsorganer än dikotyledonerna, som exponera dem. Är icke hermafroditens självalstring mera ändamålsenlig än diklinens? Är icke dioecistens fortplantning ändamålsvidrig rent av? Att överlämna åt slumpen (insekten eller vinden) att ombesörja släktets fortvaro ? Var icke mastodonten bättre utrustad än elefanten? Och är icke vår björn en urartning av grott-björnen? Stod icke Plesiosaurus ofantligt högt i ändamålsenlighet ? Det förefaller ju som om den organiska naturen urartat. Kanske oändamålsenligheterna nedärvts mera än Darwin tror. Och människan, som dör av köld om hon icke har kredit hos skräddaren, har bestämt urartat sedan hon röck håren ur pälsen, och det var bestämt mera ändamålsenligt att springa i ingens skog, på allas fält och ha tillgång till existensmedel, låt vara med strid, än som nu använda sin list på att få slava åt en annan eller söka borgen på ett kreditiv. Men hon har vetenskap, konst och uppfinningar. Ja, men hon saknar det första: existensmedlen. De största uppfinningar gå endast ut på att utfinna surrogat för förlorade färdigheter. Nationalekonomien skall utleta medel att omsätta de obefintliga produkterna och flytta dem i rätt tid till rätt plats. Filosofien skall utröna tillvaron av en Gud, som ej finns. Astronomien skall leta stjärnor, som icke angå oss. Det var bättre att ha sin goda syn i behåll än uppfinna lins-slipning. När människan tog omvägar och sökte det oändamålsenliga, då gick hon ifrån naturen. Jag menar således med en återgång till naturen en återgång till det ändamålsenliga. Samhället är en organisk produkt, säger man, och allt som är, är natur. Kolerabacillen är också en organisk produkt, men därför icke ändamålsenlig för oss. Samhället är en för oss oändamålsenlig produkt. Allt som är är natur. Ja, men det finns sund natur och osund. Det finns rubbningar i naturen, som vi ha fixerat. Den odlade vinrankan är en organisk produkt, som genom överflödig näring ger oss vin, sålunda blivit ändamålsenlig för oss men oändamålsenlig för sin art, ty den har urartat genom kultur (våld på dess natur) och därför har den i gamla vinländer överfallits av phylloxeran. Vi hava genom kultur (uppfostran = inlärandet av sociala fördomar) blivit ändamålsenliga för samhället, men kunna knappast vara ändamålsenliga för oss. Vi ha förlorat hälsa, en hel mängd fina själsförmögenheter, och hela det nuvarande destruktiva arbetet, som yttrar sig i kampen mot samhället, är endast en naturlig återgång till det tillstånd, då vi voro mera och bättre rustade för tillvaron. Denna återgång är icke en »tillbakagång», och vi behöva icke bli olyckligare därför, lika litet som musslan är olyckligare än snigeln. Vad är samhället? En exploatering. I överklass, de exploaterande, och underklass, de exploaterade, ligger samhällets hemlighet. Däri ligger även källan till urartningen. De tärande försvagas av för litet arbete och de närande av för mycket. Underklassen har hittills sprängt sig i sin fåfänga ävlan att stiga till överklass. Nu vill den i stället avskaffa en tärande överklass och nu är den på rätta vägen. Men de som tro på överkulturens fortvaro med en frigjord underklass hava räknat illa. Det är endast med slavar en sådan dårskap som en pyramid kunnat göras. En sådan onyttighet som Peterskyrkan skall aldrig göras om, och ingen Rafael skall få tid att utbildas, när alla måste direkt anskaffa existensmedel och icke vara uppassade. Ty det är icke bara industriarbetarne som skola emanciperas, det är även tjänarne, torparne och statkarlarne. Skall det bli tråkigt att leva i världen då? Ingalunda. De som tycka så nu, de få aldrig se den världen. Och den enda rena glädjen i livet, som består i en stark kropp och vissheten om existensmedlens tillräcklighet, skall ersätta alla griller om det där »högre». Det är denna återgång som nu håller på att arbeta i mänskosläktet, och den går sin väg med stormsteg.
Det nya samhället, som icke mera räknar med illusioner eller ideal, bygger sig på den enda realitet på vilken byggas kan: egoismen. Egoismen är ett fult namn på mänskans härligaste gåva: självupphållelsedriften. Hittills ha mänskorna icke förstått sitt eget intresse och delvis varit narrade av överklassens fundamental-sats: arbeta för din nästa. Genom sammanslutning av allas enskilda intressen i association kommer det enskilda intresset att tillgodoses mer än förut, och därmed allas. Detta är socialismen. När man säger sig vilja bekämpa socialismen, så utsäger man en lika stor dumhet som om man skulle vilja säga sig bekämpa politiken. Det är nonsens helt enkelt. Det är alltså icke kulturen jag angriper utan överkulturen. Vi hava blivit för fina, därför är råheten ett symptom av den sunda återgången. Det är fint att ljuga och rått att säga sin mening. Låtom oss uppfostra oss till mera råhet. Den vita handen duger icke mer att frambringa existensmedel, men den är mycket fin, en degenererad ram. Det är därför oftare den än den hårda näven, som håller växelförfalskarens penna. Denna bok handlar om arbetet på samhällets förbättrande och om redan utförda reformförsök med lycklig utgång. De spela alla i utlandet, naturligtvis, ty i Sverige går utvecklingen snigelns gång till ostran. Och ändå tycker den vise att det går för fort.
20071210
20071207
20071206
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
